Medan vi väntar

Nu har det gått några dagar. Jag måste erkänna att jag inte känner så mycket i kroppen. Brösten har nästan slutat ömma helt och den molande värken kring magen är så svag så jag kan inte vara säker på om det är något eller bara hunger. Fram tills eftermiddagen är magen helt normal men sedan sväller den upp och blir helt fylld med luft. Konstigt. Jag äter jämna mellanmål så det borde inte vara för att den är tom.

Idag vaknade jag upp och kände att "nej, det kommer inte ge något resultat, varför ska jag fortsätta med all medicin?". Såklart stoppade jag i mig morgonens piller och ska snart ta morgonens progesteron för man vet ju aldrig. Men jag är nästan övertygad om att det inte finns något där inne. Jag känner liksom alldeles för lite för att det skulle kunna vara så. Jag har idag, och igår, varit lite extra känslig dock. Min man är iväg på jobbresa över dagen idag och när jag vaknade såg jag att han lämnat små söta meddelanden runt om i lägenheten på de platser jag kollar först på morgonen (vattenglaset, tekoppen, ipaden). Det fick mig att börja gråta högljutt. Och igår sa min svärmor en okänslig kommentar som fick mig att känna mig väldigt utpekad och när hon hade gått bröt jag ihop.

Vi får se hur denna dag fortsätter. Inte ens vädret är på min sida idag. Min svärmor har lovat att komma över med lunch och senare ikväll för att hjälpa mig ta progesteronsprutan.

Ruvardag 5 idag.