Första IVF
Jag ha funderat lite över hur jag ska börja första inlägget. Bara pang på eller med en liten beskrivning av vem jag är? Jag tror jag gör något mitt emellan...
Jag och min man har försökt få barn i flera år. Det är frustrerande att aldrig få det resultat man vill. I oktober förra året gick vi till läkaren för första gången och nu, ett år och flera komplikationer senare, har vi äntligen påbörjat vårt första IVF-försök. Det innebär en massa sprutor, piller, hormoner, känslor och tankar.
De senaste två veckorna har vi varit hos läkaren varannan dag och igår var det äntligen dags att plocka ut mina ägg. Jag sövdes ner och det sista jag såg var min läkare som blinkande lugnande med ena ögat åt mig. Jag vaknade upp när allt var klart med en ganska påtagande smärta som mestadels försvann efter att jag varit och kissat. Men det tog ett tag att ta mig till badrummet eftersom hela huvudet fortfarande snurrade. Jag fick sedan ett recept med flertalet piller och sprutor som ska tas de kommande två veckorna.
Idag väntar vi på ett samtal på läkaren där hon ska berätta om det gick att hitta några tillräckligt bra spermier att para ihop med äggen. I så fall blir det ett till besök hos läkaren imorgon så att de kan plantera in dem igen.
Jag känner mig nervös och orolig. Jag vill inte ha för stora förhoppningar även om jag vet att det är viktigt att försöka ha en positiv inställning. Det känns som att det aldrig tar slut, liksom. Det är bara läkarbesök, nålstick och seriösa läkaransikten hela tiden. Hur var era tankar och känslor vid er första IVF?
Jag och min man har försökt få barn i flera år. Det är frustrerande att aldrig få det resultat man vill. I oktober förra året gick vi till läkaren för första gången och nu, ett år och flera komplikationer senare, har vi äntligen påbörjat vårt första IVF-försök. Det innebär en massa sprutor, piller, hormoner, känslor och tankar.
De senaste två veckorna har vi varit hos läkaren varannan dag och igår var det äntligen dags att plocka ut mina ägg. Jag sövdes ner och det sista jag såg var min läkare som blinkande lugnande med ena ögat åt mig. Jag vaknade upp när allt var klart med en ganska påtagande smärta som mestadels försvann efter att jag varit och kissat. Men det tog ett tag att ta mig till badrummet eftersom hela huvudet fortfarande snurrade. Jag fick sedan ett recept med flertalet piller och sprutor som ska tas de kommande två veckorna.
Idag väntar vi på ett samtal på läkaren där hon ska berätta om det gick att hitta några tillräckligt bra spermier att para ihop med äggen. I så fall blir det ett till besök hos läkaren imorgon så att de kan plantera in dem igen.
Jag känner mig nervös och orolig. Jag vill inte ha för stora förhoppningar även om jag vet att det är viktigt att försöka ha en positiv inställning. Det känns som att det aldrig tar slut, liksom. Det är bara läkarbesök, nålstick och seriösa läkaransikten hela tiden. Hur var era tankar och känslor vid er första IVF?
